Ibland blir det så här – man nördar in på något och kan bara inte släppa det förrän man klarat ut det. Så är det med Nepals historia för mig. I de böcker jag har, både engelska översättningar av nepalesiska böcker och andra skrivna av brittiska historiker, är släktförhållanden i Rana-dynastin och kungahuset Shah svåra att förstå. Så jag satte mig ned med post-it lappar och började bena ut både det ena och det andra. För mitt eget höga nöjes skull. Starten blev Jung Bahadur Rana. Det här är klart inte fullständigt men en grund redogörelse som gör att jag kan gå vidare!

Jung Bahadur Rana föddes i palatskomplexet Thapathali Durbar, Kathmandu, i juni 1817 som Bir Narsingh Kunwar. Thapathali Durbar var premiärminister Bhimsen Thapas palats/hov och familjen Kunwar hade varit associerade med Thapa sedan sekelskiftet. Till exempel var Jungs mamma, Ganesh Kumari Thapa, dotter till Nain Singh Thapa (premiärminister Bhimsen Thapas bror) och syster till Mathabar Singh Thapa vars liv skulle komma att sammanflätas med Jung på värsta tänkbara sätt. 

Jung tillbringade sin ungdom på flera platser i Nepal, från Dhankuta (distrikt i nuvarande Province no1) i öster till Dadeldhura och Jumla (distrikt i nuvarande Sudurpashchim och Karnali) i väst, där hans far Bal Narsingh Kunwar tjänstgjorde som guvernör. Det sägs att han var måttligt intresserad av böcker och att studera utan istället hängav sig åt fysiskt krävande aktiviteter såsom ridning, simning, jakt och kampsport. Redan som sextonåring tog han värvning i armén. 

Landsflykt och vägen tillbaka
1837 meddelade Kung Rajendra Bikram Shah att han hade för avsikt att regera Nepal oberoende av landets premiärminister Bhimsen Thapa. Senare samma år dog kungens unge son Devendra (son till hans äldsta hustru Samrajya Lakshmi Devi). Bhimsen och medlemmar ur Thapa-fraktionen anklagades för att ha förgiftat den unge prinsen; de fängslades, kastades ur de inre kretsarna och fick sina tillgångar konfiskerade. Jung, som tillhörde Thapa-fraktionen, mötte samma öde. Under flera år försörjde han sig på olika sätt i den heliga staden Varanasi i Uttar Pradesh (Indien) och i Terai-regionen. 1840 återvände Jung till Nepal som kapten i artilleriet och ett år senare utnämndes han till kungens livvakt. I januari 1842 började han arbeta som kaji vid hovet. 

Kung Rajendra Bikram Shah var en svag, instabil ledare – många anser idag att han sannolikt var bipolär. Två år efter att han tagit över styret av Nepal överlät han det till sin äldsta hustru Samrajya Lakshmi Devi och efter hennes död ytterligare två år senare tog den yngre hustrun Rajya Lakshmi Devi över. Jungs morbror, Mathabar Singh Thapa, som hade tvingats i exil efter tumultet kring Devendras död sex år tidigare, blev nu ombedd av den regerande Drottning Rajya Lakshmi Devi att återvända. Mathabar kommer hem och utnämns 1842 till premiärminister (tidigare hade titeln hetat Mukhtiyar men påverkad av brittiska influenser ändrades det nu till premiärminister) samtidigt som det förekom intriger för att mörda honom inom hovet och av drottningen själv! Vissa historier säger nu att Mathabar tog sin systerson, unge Bir Narsingh Kunwar, under sina vingar medan andra förtäljer att han ogillade sin systersons ambitioner och degraderade honom till lägre positioner. Av Mathabar fick Bir Narsingh Kunwar iallafall nu sitt nya namn; Jung Bahadur.

Jung hade rykte om sig att vara stark och modig. Kronprins Surendra, son till den äldre drottningen Samraya, lär ha försökt ta livet av honom vid flertalet tillfällen genom att beordra honom att hoppa från klippor, dyka ner i vilda floder etc – att han överlevde förstärkte såklart hans rykte som kraftfull man. Vid hovet under denna tid fanns en rivalitet mellan kronprinsen och anhängare till Ranendra, son till nuvarande regenten drottning Rajya Lakshmi Devi. Drottningen ville se sin egen son som framtida kung före den rättmätige kronprinsen. Surendra mot Ranendra. Efter att ha sett Jungs styrka försökte kronprinsen knyta Jung till sitt läger. Samma logik drev kung Rajendra och drottning Rajya Lakshmi Devi till att locka eller möjligen tvinga honom att begå det avskyvärda brottet att döda sin egen morbror, premiärminister Mathabar.

Massaker och mord
Under Mathabars tid som PM blev en kusin till Jung dömd till döden. Jung bad sin morbror att tala med drottningen för att få domen hävd men Mathabar lär ha vägrat. Detta kan ha varit en anledning till osämja mellan parterna, och kan ha bidragit till att Jung gick med på drottningen nästa drag. Den 17 maj 1845 kallades Mathabar till det kungliga palatset under förevändning att drottningen blivit sjuk, vilket inte var sant. Det sägs att Mathabar sov över på palatset ovetandes om att Jung låg gömd under hans säng. Han blev under natten skjuten i ryggen och nästa dag offentliggjorde kung Rajendra att han själv hade mördat premiärministern och anklagade denne för att ha deltagit i aktiviteter som underminerat kungens makt. Jung var den verkliga brottslingen. Han hade dödat sin egen morbror. Senare i livet skulle han påstå att han agerat under tvång.

Som en belöning för sitt sidbyte inkluderades Jung i en koalitionsregering – på pappret ledd av Fateh Jang Chautaria men den verkliga makten låg hos drottningens konfident, och påstådda älskare, Gagan Singh Bhandari. Något som självklart stack i ögonen på kungen. En kväll i september 1846 sköts Gagan ihjäl i sitt hem under kvällsbön. Identiteterna på de involverade är ett mysterium men det är troligt att det var en konspiration mellan kung Rajendra, Fateh Jang och Jung. Denna händelse var upptakten till Kot Parva (eller Kot massakern) 1846.

Drottningen var inte bara ledsen över förlusten av sin älskare utan också arg och hämndlysten. På hennes order ljöd hornet som signalerade att alla högt uppsatta omedelbart måste bege sig till arsenalen Kot som låg precis bredvid det kungliga palatset. Där begärde hon att Gagans mördare skulle hittas. Skottlossning bröt ut – antingen för att någon blev rädd eller så var det planerat. Hur det än var marscherade Jungs soldater in till Kot från gården och blodbadet började. Kungen hade då dragit sig tillbaka. Under massakern utsåg drottningen Jung till premiärminister och commander-in-chief. 30 st bharadars (hovmän som var medlemmar av den politiska eliten och tjänade kung eller maharaja) dödades inklusive sittande premiärminister Fateh Jang. Familjer och anhängare till de dödade utvisas. Nästa dag presenterade sig Jung vid hovet som premiärminister. Han mötte inget motstånd – alla andra aspiranter var hursomhelst döda. Under dagarna och veckorna som följde Kot Parva 1846 flydde eller tvingades ett flertal adelsmän och familjemedlemmar ur landet. 

Drottningen fortsatte pressa Jung att utropa Ranendra till tronarvinge i stället för Surendra men lika ihärdigt vägrade Jung. Som hämnd kontaktade hon överlevande från Kot Parva och deras familjer – vad hon sa är inte känt men sannolikt pekade hon ut Jung som skyldig i den tidigare massakern. Planen var att locka Jung till trädgården Bhandarkhal som låg öster om palatset Hanuman Dhoka Darbar i Kathmandu och där lönnmörda honom. Premiärministern var dock förberedd när han med en mindre armé marscherade mot Bhandarkhal. Konspiratörerna såg honom komma och försökte fly – 15 st klarade sig men 23 dödades på plats. De flesta, och de som varit mest drivande, tillhörde familjen Basnyat. Konspirationen kallas därför ibland The Basnyat Conspiracy, men lika ofta Bhandarkhal Parva (ej att förväxla med en tidigare Bhandarkhal Parva 1806).

Hela kungafamiljen skickades nu i exil till Varanasi i Uttar Pradesh (Indien). Men drottningen vägrade fortsatt ge upp att ändra tronföljden. Planer smiddes för att mörda Jung eller åtminstone avlägsna honom från premiärministerposten. Alla försök misslyckades och i slutändan pressades kungen till att upphäva drottningens auktoritet. Adelsrådet med premiärministern i topp överlämnade så ett brev till Kung Rajendra som uttryckte den “enhälliga viljan hos adelsmännen och folket” att avlägsna honom från hans ämbete med hänvisning till kriminella handlingar. Kung Rajendra Bikram Shah tvingades avgå och kronprins Surendra efterträdde sin far 1847. Men som kung skulle han inte bli mer än Jungs marionett.

Resan till Storbritannien
1850 hade Jung eliminerat alla sina politiska rivaler, viktiga positioner hade fyllts av hans bröder och betrodda löjtnanter och han hade säkerställt att alla stora administrativa beslut gjordes av honom själv i egenskap av premiärminister. I april åkte han så till London och bröt tabut att korsa kala pani (havet, eller svarta vattnet) – en resa som ansågs resultera i förlust av social status och även förlust av ens kulturella renhet. 14 maj 1850 landsteg Jung och hela sitt entourage i Southampton. Uppgifterna om hur många som faktiskt var med på resan varierar men det verkar klart hans två yngsta bröder, Jagat Shamsher och Dhir Shamsher Rana, var med. De hade också egna kockar och ett antal tjänare och assistenter. De följde noga, och ofta med svårighet, de sedan länge etablerade reglerna för att upprätthålla kastrenhet. Väl i London blev sällskapet verkligen “the talk of the town”!

Jungs besök i Storbritannien är väldokumenterad får man nog säga från brittisk sida, men sällskapets egna dagböcker har gått förlorade. Vad de gjorde vet man alltså ganska säkert, men vad de tyckte om västvärlden är svårare. Under sin tid i London besökte de bland andra Drottning Victoria och andra kungligheter vid ett flertal tillfällen, inspekterade infrastruktur, vapenfabriker och om man får tro historierna även Jay’s General Mourning House på Regent Street – en affär som sålde allt en sörjande kunde behöva. Vad Jung tänkte köpa förtäljer inte historien men det var där han träffade den vackra, unga, prostituerade Laura Bell och föll som en fura. Lauras lycka var gjord i och med det mötet och snart var 21-åringen ägare till ett fint hus i hjärtat av Belgravia, nära Buckingham Palace, Piccadilly och Hyde Park. Allt hon önskade fick hon av Jung. En skribent från den tiden hävdar att Jung hann med att ge gåvor på en kvarts miljon pund till den unga prostituerade under den korta tid han befann sig i London. Senare skulle The India Office ersätta Jung för denna enorma utgift och anse att det var väl använda pengar som bidrog till ländernas goda relationer! 

Jung var nöjd med resultatet av resan och han ansåg att nära samarbete med britterna var bästa sättet att garantera Nepals fortsatta självständighet. Men efter en så smutsig resa var han och hans sällskap noga med att rena sig i Ganges vid den heliga staden Varanesi. För säkerhets skull.

Vägar till total dominans
Jung var nu angelägen om att framtidssäkra sin egen familjs dominans i Nepal. Kung Surendra sattes i husarrest i sitt palats, fullständigt omgiven av Jungs anhängare och övervakad dygnet runt. Ingen utanför Surendras närmaste familj fick träffa honom utan tillåtelse från premiärministern. 1856 kom ett  kungligt dekret (sk sanad) som gav Jung Bahadur Kunwar hedersbeteckningen Rana, en gammal indisk titel som användes av rajputprinsarna i norra Indien. Bir Narsingh Kunwar hade nu blivit Jung Bahadur Rana och etablerat Rana-dynastin. Upphöjningen i status och kast likställde familjen med kungligheter och de kunde nu gifta in sig i kungahuset. Två unga söner till Jung giftes snabbt med döttrar till Surendra och sammanlagt gifte sig Kung Surendras son, kronprins Trilokya Bir Bikram, med tre av Jungs döttrar – Somgarva Divyeshwari Rajya Lakshmi Devi, Tara Rajya Lakshmi Devi och Lalit Rajeshwori Rajya Lakshmi Devi. Den sistnämnda, Lalit, fick en son, Prithvi Bir Bikram Shah, som 1881 blev kung när Surendra dog (kronprinsen hade själv avlidit under misstänkta omständigheter 1878).

En annan viktig del i Jungs strategi för total dominans var hans plötsliga avgång 1856 till förmån för sin bror Bam Bahadur. Några dagar efter avgången kom ytterligare ett kungligt dekret som erkände Jung som maharaja* av Kaski och Lamjung, två distrikt i nuvarande Gandaki. Som maharaja hade Jung fullständig auktoritet inom dessa distrikt och också tillsynsbefogenhet över kung (maharajadhiraja**) och premiärminister. Titeln skulle ärvas av hans egna barn medan premiärministerrollen skulle ärvas av den äldsta av hans bröder i turordning, sedan av hans egna söner och sist hans brorssöner. Antagligen ett sätt att säkerställa lojalitet från sina bröder och att undvika barnregenter (något han lärt sig av den första Shahkungen som “glömde” utse successionsordning innan han dog). Dessa bestämmelser innebar väsentligen att Rana-familjens diktatur, en virtuell monarki inom monarkin, skulle föras vidare inom familjen i generationer, utan någon rättslig mekanism för att ändra den. Möjligen var hans mål också att gå från maharaja till maharajadhiraja och på så sätt ersätta Shahkungarna helt. I detta var han i dock inte framgångsrik. Britterna, som Jung ansåg som avgörande för Nepals stabilitet, vägrade erkänna auktoritet från någon annan än kung och premiärminister. Frustrerad över detta återtog Jung 1857 rollen som premiärminister efter Bam Bahadurs död. 

Nationell kod och krig
Som en del av Jung planer på att modernisera Nepal beställde han av ledande politiker och tolkare av texter om dharma (världsordningen enligt hinduismen) en sorts kod till nationen. Resultatet blev en 1400 sidor lång text kallad Muluki Ain – färdigställd år 1854. Exakt vad Muluki Ain innehåller, dess innebörd och resultat är en uppsats i sig och för komplicerad för mig. Men i huvudsak rör det sig om administrativa förfaranden och rättsliga ramar för att hantera civil- och straffrättsliga frågor. Några var bra och andra kanske mindre lyckosamma. I väst tolkas Maluki Ain ofta som strategi för hinduisering eller etablering av hinduiska värderingar, eventuellt också som förstärkning av hinduiska normer eller återupprättande av strängare kasthierarki. Som stöd för detta skulle kunna nämnas att kastbaserade skillnader i graden av bestraffning ansågs riktigt enligt Muluki Ain.

I maj 1857 hotade en serie uppror i norra Indien – känd som Sepoyupproret – att störta British East India Company. Det började med omfattande uppror inom företagets armé (sepoy = indisk infanterist) och spred sig till att omfatta bonderevolter och allianser inom den gamla Mughalaristokratin. De flesta av de större städerna väster om Bengalen föll och den åldrade Mughal-kejsaren utropades till ledare för en nationell revolution. Inledningsvis fanns det en viss rädsla i brittiska kretsar att Nepal skulle stå på rebellernas sida men Jung visade sig vara en lojal och pålitlig allierad. Vid den tidpunkten hade Nepals armé vuxit till cirka 25 000 trupper. Jung marscherade in i norra Indien och hjälpte britterna främst runt Gorakhpur och Lucknow i Uttar Pradesh. Premiärministern återvände triumferande till Nepal i mars 1858 och fortsatte att hjälpa britterna att utrota “rebeller” som hade sökt tillflykt i Tarai.

Efter att Sepoyupproret hade krossats och Storbritannien avskaffat British East India Company och tagit direkt kontroll över Indien 1858, blev Jung belönad för sin lojalitet. Västra delar av Tarai som hade överlåtits genom Sagauli-fördraget 1816 återlämnades. Hädanefter var britterna starka anhängare av Jung Bahadurs regering, och Nepal blev senare en viktig källa till militära rekryter för den brittiska armén.

Upprätthållande och avslut
Jung Bahadur förblev premiärminister till 1877. Han undertryckte konspirationer och lokala revolter samt njöt av frukterna av sina tidiga framgångar. Han utövade nästan obegränsad makt över inre angelägenheter i Nepal och tog för eget bruk de medel som fanns tillgängliga i statskassan. Han levde i lyx som en angliserad infödd prins i British Raj, även om han till skillnad från de indiska prinsarna var härskare över en verkligt oberoende nation. En allierad snarare än en underordnad till britterna. Han dog som han hade levt, in action, under en jaktexpedition i Tarai.

Nu skulle det visa sig att Jungs förhoppning om att efterlämna titeln maharaja till sina söner misslyckas. Efter hans död gick hans bröder snabbt samman och installerade den yngre brodern Ranodip Singh Kunwar som både premiärminister OCH maharaja och utelämnade på det sätter Jungs söner helt. Inte nog med det – sönerna till Jungs yngre bror Dhir Shamsher mördade de flesta av Jungs söner och även Ranodip i november 1885. De la sedan alla till “Jung Bahadur” i sina namn trots att de egentligen var ättlingar till hans bror. 

Modern tid har inte varit snäll mot Jung Bahadur Rana. Han anklagas för att ha instiftat en diktatur som förtryckt nationen i mer än 100 år och lämnat den i ett primitivt ekonomiskt tillstånd. Under hans egen livstid sågs han emellertid som en handlingarnas man som eliminerade fraktionsstriderna vid hovet, introducerade innovationer inom politik och rättsväsende och gjorde ansträngningar för att “modernisera” Nepal. I den meningen förblir han en av de viktigaste figurerna i Nepals historia.

*King
**Great king of kings. 

Jag tog med dessa för att inte glömma “Shri” (eller Sri) som ibland dyker upp i namnen. Jung hade rätt att bli tilltalad med tre Shri före sitt namn. En kunglighet hade rätt att bli tilltalad med fem Shri före sitt namn – ibland förkortat till Shri Pancha eller Shri pānch ko sarkār. Som tillägg kan nämnas att spirituella ledare får tilltalas med 108 Shri framför sitt namn och är man extra helig kan man få 1008 Shri framför sitt namn!